Hederlig husmanskost anses tråkig

Att Anna Burstedt brinner för hem- och konsumentkunskap går inte att ta miste på. Hon talar passionerat om sitt jobb på högskolan i Kristianstad, där hon undervisar blivande lärare i ämnet. För henne själv har maten alltid haft en central roll. Det började redan när hon var barn och hade en farmor som älskade att laga mat.

– Jag kommer från landet i Västerbotten. Där fick matlagningen ta stor plats och människorna runt omkring mig hade ett stort matintresse. Det följde med mig när jag blev äldre.

Därför är det egentligen inte så konstigt att när Anna Burstedt skulle specialisera sig inom sitt akademiska ämne etnologi, så blev det maten som hon tog som utgångspunkt.

– Genom att titta på hur och vad människor äter kan man undersöka andra kulturella företeelser. Vi förhåller oss till så otroligt många saker när vi äter, det handlar ju inte längre om endast överlevnad.

Vid sidan om undervisningen skriver hon på en avhandling om hur etnicitet och identitet tar sig uttryck i restaurangvärlden.

– Vad vi lagar för mat och vilka restauranger vi väljer, säger en hel del om vår livsstil och om vem vi vill vara.

Vi träffar henne på Lundagård i Lund, ett gammalt klassiskt kafé. Här görs ingen caffe latte utan kaffet serveras i kopp med fat. Det gillar Anna Burstedt.

– Ja, det är så trist att allting är så uniformt i Sverige, och att de gamla kaféerna är på väg att försvinna.

Samtidigt vill hon inte vara någon traditionspolis utan tycker att maten måste utvecklas i takt med att resten av samhället gör det. Detta gäller också ämnet hem- och konsumentkunskap. Att detta ofta ses som ett biämne, tycker Anna Burstedt är synd, eftersom det innehåller så mycket livskunskap, som unga människor behöver. Inom ämnet kan man till exempel få in matte, kemi och svenska. Allt är integrerat, menar hon.

– Många tänker på hem- och konsumentkunskap, som ämnet där man lär sig baka kanelbullar eller laga en köttfärssås. Men så är det inte alls. I dag handlar det om så otroligt mycket mer, som hur man förhåller sig till livet, om miljömedvetna val och genusfrågor. Det går till exempel utmärkt att diskutera fördomar utifrån mat. Det blir ofta mindre laddat.

Ett exempel hon tar upp är hur man i klassrummet kan diskutera mat och nationalitet. Anna Burstedt menar att det finns en koppling mellan olika länders mat och den stereotypa föreställningen om landet och de som bor där.

– Färgstark mat, ja då tänker vi eldiga, passionerade invånare. Tråkig matkultur så tänker vi tråkig nationalitet. De kategoriseringarna gör vi lätt och det är mer politiskt accepterat än om man gör det kring andra uttryck för kultur och etnicitet.

Hon tar den svenska husmanskosten som exempel. Den anses rejäl, hederlig och lite tråkig. Samma sak gäller svenskarna, som ofta beskrivs som lite inbundna människor, som inte vill sticka ut. Medan den japanska maten i stället ses som väldigt ren, estetisk och precis, vilket stämmer överens med vår bild av japanerna som arbetsamma och flitiga.

Traditioner är en annan sak som Anna Burstedt gärna diskuterar med sina studenter. För enligt henne har hem- och konsumentkunskapsämnet en tendens att bli väldigt traditionsinriktat. Det bakas semlor på fettisdagen och lussebullar till lucia. På det sättet blir det en traditionsbärare. Men hon tycker det är viktigt att man ställer sig frågan: Hur förhåller vi oss till andra icke-svenska traditioner, till exempel ramadan? Är det rätt att välja ut några och hoppa över andra?

– Jag tror det är viktigt med kunskap kring traditionerna, att ta reda på varifrån de kommer, och att i stället för att fokusera på skillnaderna se likheterna. I stället för att diskutera vad som är svenskt, tror jag man ska tala om vad vi menar med svenskhet, mångfald et cetera, för att skapa en större öppenhet.

Inför intervjun funderar jag över vad jag själv kommer ihåg från min egen hemkunskap för drygt tjugo år sedan. Det första som dyker upp i huvudet är att vi fick göra gifflar med skinka och ost. Vi fick ta receptet med oss hem och sedan blev det något som bakades nästan varje eftermiddag efter skolan tillsammans med kompisgänget.

– Där ser du, säger Anna Burstedt. Nästan alla kommer ihåg hemkunskapsämnet och kan berätta om något som de gjort där. Här lär man sig med huvudet, händerna och sinnena, och då är det lättare att bli engagerad. Och det är många saker som kan belysas med hjälp av gifflarna. Bakning och jäsning är två. Men man kan också ställa frågor om vem som bakar hemma, och om varför det är så.

Det är sådana kulturella aspekter som Anna Burstedt undervisar de blivande lärarna om. Hon diskuterar maten utifrån till exempel klass och genus och ger tips på hur studenterna kan överföra dessa tankar till klassrummet. Hon tycker själv att ämnet har förändrats mycket.

– Hemkunskapen var från början ett sätt att lära kvinnor laga näringsriktig mat till en familj. Men så är det lyckligtvis inte längre, säger hon. I dag är det ett ämne där även näringslära, konsumtion, hållbarhet, privatekonomi, strykning och städning ingår. Hela vardagen ska in i ämnet.

Människors liv ser annorlunda ut i dag än för 40 år sedan. Numera behöver eleverna annan kunskap och andra verktyg.

– Men visst tappar vi bort vissa saker längs vägen. Råvarukunskap är ett exempel. I dag är det få som kan avgöra om något är gammalt med hjälp av smak och lukt. Vi styrs av datummärkning och litar helt på experterna. Frågan är om det är dit vi vill?

Samtidigt, menar hon, är det naturligt att viss kunskap går förlorad samtidigt som ny kunskap skapas. Det gamla och nya behöver heller inte utesluta varandra.

– Åker jag hem till min mamma och vi ska laga fläskrullader, då är det hon som styr i köket. Men om det ska lagas en wokgryta med risnudlar – då är det jag.